Vad är din glädje i mitt elände?
Jag har tänkt på en sak, egentligen föddes denna tanke för längesedan och jag testade det då även som experiment - här på bloggen - genom att fokusera på valet av rubrik.
En rubrik som i en första tanke kan låta nedstämd fångar andra människors intresse. Varför? Inget jag har skrivit har egentligen varit nedstämt, utan en rubrik kan vilseleda resten av innehållet - precis som många rubriker i dagstidningen. Även om det sistnämnda egentligen är utanför inläggets ämne så skulle jag vilja påstå att sociala medier svämmar över av en glädje i andras elände, - eller möjligen ett hånskratt av andras elände - många gillar den här självgodheten i att ha det bättre än andra.
Ett exempel såg jag senast idag i en social nätverkstjänst; ett långt förhållande som helt plötsligt tagit slut uppmärksammades - denna person väljer att lyfta något som är jobbigt i dennes liv och hänvisade detta till att de som är intresserade skulle in och läsa på personens blogg. Är människor medvetna om att det som i rubrik formuleras negativt utifrån andras ögon är det som främst lockar någon att läsa? Eller skriver människor dessa inlägg enbart för att skriva av sig?
Åter till mitt ovan nämnda experiment - varför hade jag fler läsare på de inlägg där rubriken kunde tolkas som att något i mitt liv var negativt gentemot de andra inläggen? Vilka människor väljer att 'gotta' sig i det som i en första anblick kan vara negativt för mig?
Jag ser ingen glädje i att någons långvariga relation och troligtvis 'ljusa framtid' har tagit slut, det är snarare synd. Jag känner heller inte för att läsa inlägget av den anledning att skriva massa peppande kommentarer till någon jag aldrig har träffat - vilket såklart kan låta hårt, men ibland känns det som sociala medier används i dessa sammanhang för att någon 'behöver' en stund i rampljuset, vilket jag inte förstår mig på. Som någon text som cirkulerar lyder: "förr skrev vi dagbok med en tanke om att ingen skulle läsa, idag skriver vi för att 'vi' vill att alla ska läsa". Missförstå mig rätt, jag menar inte att vi inte ska peppa varandra - jag tycker snarare att många 'tigger' om att bli peppad.
För att slutligen knyta an till min rubrik, detta är som ännu ett experiment: lockar denna rubrik fler läsare pga en nedstämd rubrik?
Varför tävlar vi?
Verkligen ett bra program med Malou efter tio som pågår just nu. De belyser delar av det problem som jag ofta går och grublar över - denna kamp mellan oss kvinnor.
- Varför pågår denna ständiga tävlan?
- Varför väljer så många att klanka ner på varann?
Malou har precis haft två gäster på plats, en bloggande mamma och en bloggande pappa. och deras syn på föräldrarskapet - hur deras texter blir bemötta och hur det faktiskt ser ut runt om i sociala medier. Intervjun börjar med att de visar upp kränkande kommentarer ifrån andras mamma bloggar, hur andra kvinnor klankar ner i deras sätt att tänka. Hur är man den perfekta mamman? Pappan i studion menar mer på att han får klapp på axeln för att han ser efter sitt barn medan mammans blogg-inlägg får kritisk respons. Hur kan det fortfarande vara så när Sverige menar på att vara ett jämlikt samhälle? Det är inte jämlikt, inte på långa vägar och med den utveckling som går att skåda inser man verkligen hur långt kvar vi har av detta så kallade jämlika samhälle...
Men för att återgå till den tävlan som finns kvinnor emellan, jag är med i en tjej-grupp på facebook. och många gånger blir jag arg. Arg över den ständiga tävlan som råder på gruppens sida, grundtanken med gruppen var att vi tjejer ska stödja varandra i detta kränkande samhälle, men istället får de inlägg om selfie-trådar mest uppmärksamhet. Och har en lagt upp med hur långt hår hon har känner en annan att "detta kan jag toppa" och så fortsätter den osynliga tävling. Och samma tankesätt belyses i Malous program, där är alltid någon annan kvinna som är bättre, vet bättre och anser sig ha rätten att påpeka detta, i skrift - Varför?
bild från: www.pinterest.com
Inblick av sig själv
Dagens seminarium bjöd på en annorlunfa uppgift - Kollegial coaching. En uppgift som vid första tanken kändes väldigt jobbig men som resulterade i att bli väldigt rolig och givande.
Jag satt med ryggen emot fyra kursare som satt och diskuterade hur de uppfattade mig, vad jag gör om tio år och varför samt styrkor och utvecklingsområden. Sedan turades vi om. Det mest intressanta var hur rätt vi faktiskt tycktes uppfatta varandra även om de i gruppen inte är de jag tillbringat mest tid och tankar med.
Saker som inte alltid har sagts tycktes ändå framgå tydligt som om det vore synligt på kroppen. Som en sak vi sa om/till en annan, hon berättade sedan att hon aldrig sagt den tanken till någon men vi lyckades ändå snappa upp det. Väldigt häftigt. Det som sades om mig, så skönt att jag upplevs så och det inte bara är så jag tror och hoppas jag verkar som. Skönt att mitt jag är just jag.
Som vi vidare diskuterade, idag är det så vanligt man speglas som någon annan eftersom det går att vinkla sig själv som man önskar ute på nätet, denna spegling är svårare i verkligheten. Och kanske att jag uppfattas annorlunda på nätet för de som inte känner mig? De ser ju inte hela mig, utan endast det jag väljer att dela med mig av. Vilket i dagsläget är mycket träning och mat, även om det speglar en del av mig så är det långt ifrån hela sanningen.
Tror denna uppgift är bra att göra på arbetsplatser (som den är tänkt på) men även inom klasser för att stärka gemenskapen. Utöver att jag verkligen insett hur jag ser på mina kursare har jag också fått en större inblick av mig själv.
Mina framtidsutsikter stämde överens med vad den lilla gruppen tror sig om mig, att få det bekräftat gör en lite starkare. I grunden handlar mycket om att tro på sig själv för att lyckas, men att andra tror på en gör tanken till en närmre verklighet.
det sunda förnuftet
Jag vet inte om det är ett typiskt buss-fenomen, men vad har hänt med artigheten och det sunda förnuftet? Alla betalar samma pris för att åka med (skillnad på barn och vuxen i och för sig) och självklart borde alla ha samma rättigheter, i mån av plats såklart. Men att vuxna människor sätter sig på det yttre sätet och inte flyttar sig när många står upp - det är inte acceptabelt! Man ska inte behöva fråga om man får sitta på sätet sidanom, det är underförstått. Och likväl de som väljer att ha sin väska på sätet intill, betalar du en sittplats för din handväska/ryggsäck? Knappast.
Berömmelse och en klapp på axeln vill jag däremot ge de individer som ger en komplimang bara för att de vill! Som idag på jobb, en kvinna som har varit och fikat och därefter kommit tillbaks för att be om att få sin vatten uppfylld, hon säger till mig att hon satt och kollade på mitt arbete under tiden hon fikade och berömde hur glad och positiv jag var mot allt och alla - och att arbetet därmed måste bli roligare för mig och att de som kommer dit uppskattar fikan lite extra. Tack för att du gav mig denna dag det där lilla extra, det där som får mig att stråla ännu mer.
Mer berömmelse, sunt förnuft och artighet till dina medmännsikor, tack!
utanför komfortzonen
Man ska bara göra de saker som man vill göra, allt annat ska man säga nej till. Jag gillar att utmana mig själv, på den nivå jag känner en viss nervositet för men ändå vet om att jag klarar av.
En sådan sak gjorde jag idag. Jag valde att ta steget utanför min komfort-zon. Göra just det som kommer ge mig det där lilla extra och höja mig som människa.
Strax innan presentationen skulle äga rum fick jag en liten dip, allt fler namn som in i det sista tvingades att avboka. Energin till att faktiskt köra sjönk drastiskt, men samtidigt hade jag bestämt mig och där var ju de människor som faktiskt planerat denna måndags kväll utifrån att lyssna på mig kl. 19.00.
Så precis som bestämt tog jag mig till lokalen för att i god tid få ordning på projektor och dator. Jag och teknik - nej, det går ju aldrig som planerat. Allting gick igång, tack och lov, men presentationen ville inte visa korrekta färger. Ur färgsynpunkt visades presentationen något kallare än vanligt, men budskapet gick fram. Det var ju ändå inte det viktigaste. Det viktigaste var min prestation, att inte prata för fort och att nå ut med de viktigaste punkterna. Samt att göra det hela med en glimt i ögat och att orden är mina. Och jag kom över alla dessa områdena och känner mig nöjd med dagens insats. Det handlar om att våga och att göra det jag innerst inne känner en vilja och motivation för. Då blir det som bäst.
Halvvägs i mål
Höstterminens sista tenta är skriven och projektplanen är skriven. Kursen i Vetenskaplig metod I : Kvalitativ ansats är slutförd och halva programmet likaså. Ett och ett halv år har gått och precis lika mycket har vi kvar. Men har vi klarat så här långt har vi goda möjligheter att också kunna slutföra det vi påbörjat.
Denna helgen blir till att njuta, trots jobb, men genom att veta att där inte finns något att göra skolmässigt gör en lite lugnare och jag har tid att koppla av. Tittade nyligen på en dokumentärfilm om Linór Abargil, som 1998 kröntes till Miss World och som bara ett par veckor innan blev våldtagen. I dokumentären får man följa Linór drygt tio år senare med uppstart av ett projekt till att hjälpa andra kvinnor i samma situation. Bra och gripande dokumentär som tar upp det som allt för ofta händer runt omkring oss.
Början på mitt nya liv
God morgon onsdag!
Dag 9 på min detox och därmed sista dagen, och jag har aldrig längtat mer efter en frukost som går att tugga på. Matvanorna kommer fortsätta i hälsans tecken och som ett såkallat nyårslöfte är tanken att prova många nya recept. Att jag inte tänkt på det tidigare, hemmet innehåller en massa kokböcker som jag tror väntar på att användas.
Gårkvällens linssoppa.
Detta kommer bli ett bra år, inte bara på grund av maten, utan för att jag förutsätter det och ska se till att leva varje sekund och göra det bästa av all situationer jag sätts i.
Igår morse insåg jag hur trött både kropp och hjärna var. Misstänker att jag övertränat i jämförelse med vad jag fått i mig. Det resulterade i att morgonens träning som under detox ska göras blev framskjuten till kvällen. Spontanköpte Rachel Brathens Yogagirl - bok och körde en introduktion igår kväll innan läggdags. Och som det står - det kommer upplevas svårare än vad du trodde. Att det gjorde, min kropp är inte anpassade för många av rörelserna. Men jag har börjat utifrån var jag själv är och nu kan jag bara utvecklas i rätt riktning.
Ha en bra dag!
dag 5
Hälften av detoxen är genomförd och jag längtar lite tills den över :) jag som älskar mat och i julklapp fick två kokböcker har många recept att testa och det går inte i denna hastigheten, ett mål fast föda om dagen.
Torsdagens goda måltid: lax, avokado, mandel och grönt.
Imorse kände jag mig riktigt låg och när jag öppnade frysen var jag sugen på att ta fram den dör sconsen som tittade på mig. Men självdisciplin som jag kan ha så fortsatte jag strikt mitt schema och kämpade mig igenom frukosten bestående av Aloe vera och shake samt en träning på 30 minuter - även om det var tungt!
Kanske att det var vädret som påverkade eller kanske en kombination med att jag vet hur mycket energi jag framöver behöver lägga på skolan.
Humöret blev bättre efter en fantastisk lunch, efter en av mina nya kokböcker såklart. Fisksoppa med kokosmjölk, curry, grönsaker och den hemliga ingrediensen jordnötssmör.
Jag har idag också lyckats ta mig till Helsingborg, träffat en vän och fått massage idag. Snart ska jag få umgås med min kärlek samtidigt som jag taggar inför morgondagens event!
det handlar om att bestämma sig
Ni har hört det förr - men stor vilja kommer man långt!
Och det innefattar allt du funderar över att göra, det handlar helt enkelt om att bestämma sig och därefter bara göra.
I söndags bestämde jag mig att köra en rejäl kickstart på år 2015 och nu är jag igång, jag pratar om en detox. En kur mot sundare vanor och bli av med det gamla som fick avsluta förra året.
Dag ett är igång och till skillnad från tidigare gånger har jag valt att denna gång träna lite hårdare då jag vill tro att min kropp är något mer tränad.
Ännu en skillnad är att min kalender är mer ifylld vilket av mig kräver mer planering av den mat som kommer att lagas, då tiden är tajt får det bli till att laga när tillfälle ges och lägga i matlåda.
En utmaning, ja visst, men jag har bestämt mig - så bara till att köra!
Och som en uppdatering, pass 2/100 innan midsommar är genomfört.
Barney Stinson
Nytt år, nya möjligheter
Några dagar in på det nya året säger jag - Välkommen 2015!
Tolv-slaget med fina vänner.
Ett år då jag ska säga Ja till allt mer, men samtidigt våga säga nej till det som jag vet med mig inte kommer att hinna med.
Ofta vill jag vara alla till lags, men många gånger funkar det inte då det krockar med allt annat jag tar mig an, och det är ju okej att säga nej :)
Åter till ja-ordet som är mer positivt, jag är ung och vill prova nya saker, jag vill se mer och jag vill uppleva mer. Kalendern lär som vanligt vara full, men finns viljan till att göra något finns också viljan till prioritering och planering.
Ingenting är omöjligt, bra motto att inleda året med. Under dagen gick jag med i en grupp på Facebook om att göra 100 träningspass innan midsommar, något som då kändes enkelt, men när jag räknade på det idag inser jag att det blir en utmaning - då jag måste träna mer än vad som tidigare tänkts, samt att jag ligger efter pga en bråkig "vinter-hals", men som sagt, ingenting är omöjligt.
Nu kör vi, 2015 - vi har hela året framför oss!
Fördel med motgångar?
Ingens liv går i rak linje snett uppåt. Och inte heller ens kärriär, vi stöter hela tiden i livet på problem som skapar oförutsedda kurvor.
Som ung frågar vi oss själv vad vi vill bli som stor. Alternativen är många och så väl svaren. Många gånger är svaren också olika vid olika tidpunkter i livet. En sak som är säker är att det är bra att drömma, men när är det läge att ta sin dröm till verklighet? För det är ju så, ingen dröm är för stor och ingen dröm är omöjlig - så länge man väljer att tro på sig själv.
Att ha den tro på sig själv är steg 1 gällande framgång. Ibland måste man till och med våga gå emot normen och rent ut sagt följa magkänslan. Vi svenskar har dessvärre en stor (o)vana att inte vilja eller våga sticka ut. Men vad har Jante med mitt liv att göra?
Jag har tagit ett steg ut i vad många skulle kalla det okända. Kvar på jorden har jag båda mina fötter medan drömmar om framtiden skenar iväg för att visa den riktning jag är på väg emot. Men vad gör det? En del av barnasinnet anser jag därmed vara kvar, det är vi "barn" som vågar tänka stort och inte är rädda för att göra det.
Men som tidigare nämnt, den linjen går nog aldrig i perfekt linje snett uppåt, men vägen dit kan vara intressant för det. Motgångar möter medgångar och vice versa. Måtgångar gör oss starkare och medgångar är riktning mot framgång. Skulle man därför kunna säga att den som stött på mest motgångar också blir mest framgångsrik?
Sagt med detta är att ibland måste vi våga lyssna på oss själva istället för att låta andra påverka oss. Jag vet vart jag är på väg, vet du?
att gråta
Sitter och pluggar hälsopsykologi, ett intressant ämne där jag känner igen mycket från verkliga livet. De sista raderna jag läste handlade om gråt, och det som fick mig att reagera är att vuxna aldrig gråter inför barn och barnen i sin tur blir uppfostrade att det är "barnsligt" att gråta. Varför är det så fel att visa känslor? Är detta något som är vanligt förekommande i alla kulturer eller det är också ett sånt där "typiskt svenskt" beteende, att vi alltid ska må bra och aldrig dela med oss av våra problem. Men kolla på samhället, hur många kan med sträckt rygg säga att de mår bra på alla plan mellan topp och tå, både det psykiska och fysiska? Ingen skråma och inga tankar som ligger och spökar i hjärnbalken..
Sant att gråt framkallar uppmärksamhet och empati, men också kan gråt resultera i en befrielse. Så vi borde sluta stänga in våra känslor. Har du något att gråta över - gör det. Dra till dig uppmärksamheten, visa att du är mänsklig och inte kan vara på hugget jämt. Och som med allt annat borde förändringar ske hos barnen, visa dom vad som är rätt och fel och att det kan vara rätt att gråta, om det så är att man behöver ta till gråt för att kunna resa sig upp och stå på egna ben igen.
veta att jag lever
Thomas Stenström sjunger i sin text om att bli slagen i ansiktet för att känna att man lever, det finns andra sätta att göra det på. - Träning. Då blir det dessutom självförvållat och förhoppningsvis inga synliga skador. Med andra ord så känner jag idag att jag lever då träningsvärken gör sig påmind vid minsta rörelse.
Fortsättningen av hans text lyder "Sjut mig här och nu för nu kan jag dö". Men nej, inte än. Jag skulle mer vilja uttrycka mig om att jag är i början av mitt liv, jag är i början av den del av livet då jag själv styr det i den riktning som jag vill, jag tror på autonomiprincipen, alla har rätt till att leva sitt eget liv och känna lycka. En lyckaöver att just mitt liv, är mitt.
De val jag tar idag kommer ge resultat längre fram. Jag tror på kunskap, möjligheter och utmaningar. Och framöver är det dessa tre faktorer jag kommer att satsa på att bli mitt bästa jag. Kalendern är väl ifylld, men jag stormtrivs med alla dessa bullar i rullning och jag är nog nästintill hög på livet, hög på mitt eget liv.
Och avslutningsvis ett citat som är översatt till svenska av vår favorit-Oprah:
Om du fokuserar på vad du har i livet kommer du alltid att få mer. Om du fokuserar på vad du inte har kommer inget att vara nog.
Oprah Winfrey
Friskvård för hjärnan
I veckan var jag och lyssnade på Johnny Sundin, mina öron glödde så intensivt de användes. För er som inte vet vem denna man är så driver han dels Tankefabriken som tror på kreativitet och att ge fler hjärnor fötter.
Vi människor anpassar oss efter situtation och sätter oss snabbt in i olika mönster, exempelvis sitter du på samma plats i bussen, promenerar samma runda när du är ute och går eller har samma rutin varje morgon. Under eventet antog Johnny också att vi hittat ett mönster även där, nämligen att trots onumererade platser hade vi satt oss på samma stol efter varje paus - alltså på ett event vi aldrig varit på hade vi där och då skapat ett nytt mönster.
Och vad händer när vi bryter ett sådant mönster? Vår uppgift blev att byta platser, vi skulle hoppa 2-3 rader upp/ner, sitta i andra änden av lokalen samt att vi skulle sätta oss sidanom två helt nya ansikten. Vad händer?
- ÅNGEST! LUST! KAOS!
Först känner vi ångest över att lämna den plats vi gjort oss bekväma i, det är där vi hängt vår jacka och lagt vår väska och tänk om jag inte hittar någon plats som fyller ovan kriterier... och så vidare... Det blir kaos, när alla reser sig från sina stolar och går mot mitten för vi alla ska till motsatt håll. Men efteråt känner vi även lust, lust över att vi gjort detta och i slutändan känns det trots allt bra.
"Det är de små förändringarna som gör oss kreativa" sa han och gav tips till att i hundra dagar gå eller springa sin runda på olika vägar, den väg du aldrig svänger in på - sväng där. I sin egen familj hade de tävling om vem som lyckades komma på nya sätt att duka fram frukosten på. En annan variant var att de på jobbet i hundra dagar skulle hälsa på ett nytt sätt varje dag.
Det är som sagt det lilla som gör det, vår hjärna behöver också friskvård för att orka och lyckas vara kreativ.
student vs. elev
Det här med att märka ord... Under dagens träff för grupparbetet i skolan spårade jag ur lite med andra funderingar från vårt egentliga samtalsämne.
Det är ju skillnad på det här med student och elev, något som vår lärare noga påpekat till de som råkat säga fel sedan skolan drog igång igen efter sommaren. Men vad är då skillnaden? Med en kort förklaring, som elev bidrar läraren till att du ska lära dig något, som student däremot bidrar du själv till att lära och att utvecklas.
Och detta är ju självklart, men om vi då drar detta steget längre:
Under grundskolan och gymnasiet är vi elever, men ändå är det studenten vi tar när vi klarat av de åren? Hur kan vi ta studenten innan vi ens varit studenter? Det är ju som att få sitt körkort innan man klarat det.
Och efter att vi varit studenter tar vi examen.
Ännu en koppling till det välkända: "För jag har tagit studenten". (Detta är lättare att beskriva i talform, det beror på var du väljer att lägga betoningen) men vadå att du har tagit studenten, tagit som i någon form av kidnappning då? Och om vi nu ska ändra på ordet att det inte är studenten vi tagit efter de tunga grundskole och gymnasieåren utan i annat fall kanske det är eleven vi har tagit?! Det sista med kidnappning är egentligen inget att skämta om men ni förstår min tankegång?
För det första borde det vara att använda ordet studenten i det sammanhanget, och för det andra kan kopplingen till tagit resultera i något helt annat.
Bild från min student -09.
