baraelisabeth.blogg.se

Jag satt med ryggen emot fyra kursare som satt och diskuterade hur de uppfattade mig, vad jag gör om tio år och varför samt styrkor och utvecklingsområden. Sedan turades vi om. Det mest intressanta var hur rätt vi faktiskt tycktes uppfatta varandra även om de i gruppen inte är de jag tillbringat mest tid och tankar med. 

Saker som inte alltid har sagts tycktes ändå framgå tydligt som om det vore synligt på kroppen. Som en sak vi sa om/till en annan, hon berättade sedan att hon aldrig sagt den tanken till någon men vi lyckades ändå snappa upp det. Väldigt häftigt. Det som sades om mig, så skönt att jag upplevs så och det inte bara är så jag tror och hoppas jag verkar som. Skönt att mitt jag är just jag.

Som vi vidare diskuterade, idag är det så vanligt man speglas som någon annan eftersom det går att vinkla sig själv som man önskar ute på nätet, denna spegling är svårare i verkligheten. Och kanske att jag uppfattas annorlunda på nätet för de som inte känner mig? De ser ju inte hela mig, utan endast det jag väljer att dela med mig av. Vilket i dagsläget är mycket träning och mat, även om det speglar en del av mig så är det långt ifrån hela sanningen.

Tror denna uppgift är bra att göra på arbetsplatser (som den är tänkt på) men även inom klasser för att stärka gemenskapen. Utöver att jag verkligen insett hur jag ser på mina kursare har jag också fått en större inblick av mig själv. 

Mina framtidsutsikter stämde överens med vad den lilla gruppen tror sig om mig, att få det bekräftat gör en lite starkare. I grunden handlar mycket om att tro på sig själv för att lyckas, men att andra tror på en gör tanken till en närmre verklighet.

Jag vet inte om det är ett typiskt buss-fenomen, men vad har hänt med artigheten och det sunda förnuftet? Alla betalar samma pris för att åka med (skillnad på barn och vuxen i och för sig) och självklart borde alla ha samma rättigheter, i mån av plats såklart. Men att vuxna människor sätter sig på det yttre sätet och inte flyttar sig när många står upp - det är inte acceptabelt! Man ska inte behöva fråga om man får sitta på sätet sidanom, det är underförstått. Och likväl de som väljer att ha sin väska på sätet intill, betalar du en sittplats för din handväska/ryggsäck? Knappast.

Berömmelse och en klapp på axeln vill jag däremot ge de individer som ger en komplimang bara för att de vill! Som idag på jobb, en kvinna som har varit och fikat och därefter kommit tillbaks för att be om att få sin vatten uppfylld, hon säger till mig att hon satt och kollade på mitt arbete under tiden hon fikade och berömde hur glad och positiv jag var mot allt och alla - och att arbetet därmed måste bli roligare för mig och att de som kommer dit uppskattar fikan lite extra. Tack för att du gav mig denna dag det där lilla extra, det där som får mig att stråla ännu mer.

Mer berömmelse, sunt förnuft och artighet till dina medmännsikor, tack!

En sådan sak gjorde jag idag. Jag valde att ta steget utanför min komfort-zon. Göra just det som kommer ge mig det där lilla extra och höja mig som människa.

Strax innan presentationen skulle äga rum fick jag en liten dip, allt fler namn som in i det sista tvingades att avboka. Energin till att faktiskt köra sjönk drastiskt, men samtidigt hade jag bestämt mig och där var ju de människor som faktiskt planerat denna måndags kväll utifrån att lyssna på mig kl. 19.00.

Så precis som bestämt tog jag mig till lokalen för att i god tid få ordning på projektor och dator. Jag och teknik - nej, det går ju aldrig som planerat. Allting gick igång, tack och lov, men presentationen ville inte visa korrekta färger. Ur färgsynpunkt visades presentationen något kallare än vanligt, men budskapet gick fram. Det var ju ändå inte det viktigaste. Det viktigaste var min prestation, att inte prata för fort och att nå ut med de viktigaste punkterna. Samt att göra det hela med en glimt i ögat och att orden är mina. Och jag kom över alla dessa områdena och känner mig nöjd med dagens insats. Det handlar om att våga och att göra det jag innerst inne känner en vilja och motivation för. Då blir det som bäst.

Dag 9 på min detox och därmed sista dagen, och jag har aldrig längtat mer efter en frukost som går att tugga på. Matvanorna kommer fortsätta i hälsans tecken och som ett såkallat nyårslöfte är tanken att prova många nya recept. Att jag inte tänkt på det tidigare, hemmet innehåller en massa kokböcker som jag tror väntar på att användas.

Detta kommer bli ett bra år, inte bara på grund av maten, utan för att jag förutsätter det och ska se till att leva varje sekund och göra det bästa av all situationer jag sätts i.

Igår morse insåg jag hur trött både kropp och hjärna var. Misstänker att jag övertränat i jämförelse med vad jag fått i mig. Det resulterade i att morgonens träning som under detox ska göras blev framskjuten till kvällen. Spontanköpte Rachel Brathens Yogagirl - bok och körde en introduktion igår kväll innan läggdags. Och som det står - det kommer upplevas svårare än vad du trodde. Att det gjorde, min kropp är inte anpassade för många av rörelserna. Men jag har börjat utifrån var jag själv är och nu kan jag bara utvecklas i rätt riktning. 

Ha en bra dag! 

Ni har hört det förr - men stor vilja kommer man långt!

Och det innefattar allt du funderar över att göra, det handlar helt enkelt om att bestämma sig och därefter bara göra.

 

I söndags bestämde jag mig att köra en rejäl kickstart på år 2015 och nu är jag igång, jag pratar om en detox. En kur mot sundare vanor och bli av med det gamla som fick avsluta förra året.

 

Dag ett är igång och till skillnad från tidigare gånger har jag valt att denna gång träna lite hårdare då jag vill tro att min kropp är något mer tränad.

Ännu en skillnad är att min kalender är mer ifylld vilket av mig kräver mer planering av den mat som kommer att lagas, då tiden är tajt får det bli till att laga när tillfälle ges och lägga i matlåda.

 

En utmaning, ja visst, men jag har bestämt mig - så bara till att köra!

Och som en uppdatering, pass 2/100 innan midsommar är genomfört.

 

 

 

 

Ingenting är omöjligt, bra motto att inleda året med. Under dagen gick jag med i en grupp på Facebook om att göra 100 träningspass innan midsommar, något som då kändes enkelt, men när jag räknade på det idag inser jag att det blir en utmaning - då jag måste träna mer än vad som tidigare tänkts, samt att jag ligger efter pga en bråkig "vinter-hals", men som sagt, ingenting är omöjligt.

Nu kör vi, 2015 - vi har hela året framför oss! 

Ingens liv går i rak linje snett uppåt. Och inte heller ens kärriär, vi stöter hela tiden i livet på problem som skapar oförutsedda kurvor.

Som ung frågar vi oss själv vad vi vill bli som stor. Alternativen är många och så väl svaren. Många gånger är svaren också olika vid olika tidpunkter i livet. En sak som är säker är att det är bra att drömma, men när är det läge att ta sin dröm till verklighet? För det är ju så, ingen dröm är för stor och ingen dröm är omöjlig - så länge man väljer att tro på sig själv.

Att ha den tro på sig själv är steg 1 gällande framgång. Ibland måste man till och med våga gå emot normen och rent ut sagt följa magkänslan. Vi svenskar har dessvärre en stor (o)vana att inte vilja eller våga sticka ut. Men vad har Jante med mitt liv att göra?

Jag har tagit ett steg ut i vad många skulle kalla det okända. Kvar på jorden har jag båda mina fötter medan drömmar om framtiden skenar iväg för att visa den riktning jag är på väg emot. Men vad gör det? En del av barnasinnet anser jag därmed vara kvar, det är vi "barn" som vågar tänka stort och inte är rädda för att göra det.

Men som tidigare nämnt, den linjen går nog aldrig i perfekt linje snett uppåt, men vägen dit kan vara intressant för det. Motgångar möter medgångar och vice versa. Måtgångar gör oss starkare och medgångar är riktning mot framgång. Skulle man därför kunna säga att den som stött på mest motgångar också blir mest framgångsrik?

Sagt med detta är att ibland måste vi våga lyssna på oss själva istället för att låta andra påverka oss. Jag vet vart jag är på väg, vet du?

 

 

Sitter och pluggar hälsopsykologi, ett intressant ämne där jag känner igen mycket från verkliga livet. De sista raderna jag läste handlade om gråt, och det som fick mig att reagera är att vuxna aldrig gråter inför barn och barnen i sin tur blir uppfostrade att det är "barnsligt" att gråta. Varför är det så fel att visa känslor? Är detta något som är vanligt förekommande i alla kulturer eller det är också ett sånt där "typiskt svenskt" beteende, att vi alltid ska må bra och aldrig dela med oss av våra problem. Men kolla på samhället, hur många kan med sträckt rygg säga att de mår bra på alla plan mellan topp och tå, både det psykiska och fysiska? Ingen skråma och inga tankar som ligger och spökar i hjärnbalken..

Sant att gråt framkallar uppmärksamhet och empati, men också kan gråt resultera i en befrielse. Så vi borde sluta stänga in våra känslor. Har du något att gråta över - gör det. Dra till dig uppmärksamheten, visa att du är mänsklig och inte kan vara på hugget jämt. Och som med allt annat borde förändringar ske hos barnen, visa dom vad som är rätt och fel och att det kan vara rätt att gråta, om det så är att man behöver ta till gråt för att kunna resa sig upp och stå på egna ben igen.

 

 

Thomas Stenström sjunger i sin text om att bli slagen i ansiktet för att känna att man lever, det finns andra sätta att göra det på. - Träning. Då blir det dessutom självförvållat och förhoppningsvis inga synliga skador. Med andra ord så känner jag idag att jag lever då träningsvärken gör sig påmind vid minsta rörelse.

Fortsättningen av hans text lyder "Sjut mig här och nu för nu kan jag dö". Men nej, inte än. Jag skulle mer vilja uttrycka mig om att jag är i början av mitt liv, jag är i början av den del av livet då jag själv styr det i den riktning som jag vill, jag tror på autonomiprincipen, alla har rätt till att leva sitt eget liv och känna lycka. En lyckaöver att just mitt liv, är mitt.

De val jag tar idag kommer ge resultat längre fram. Jag tror på kunskap, möjligheter och utmaningar. Och framöver är det dessa tre faktorer jag kommer att satsa på att bli mitt bästa jag. Kalendern är väl ifylld, men jag stormtrivs med alla dessa bullar i rullning och jag är nog nästintill hög på livet, hög på mitt eget liv.

 

Som vanligt springer tiden iväg, september är i fullgång och jag startade månaden med min egna kickoff - detox. Och likt september är även den i full gång, dag 6 av dag 9 och energin sprudlar.

 

September har även bjudit på skolstart, mitt andra år på folkhälsopedagogiska programmet har börjat och nu vet jag att mer kurslitteratur än skönlitteratur kommer stå på agendan närmsta tiden. Tur jag har valt ett program jag trivs med. Härligt att se alla klasskompisar igen. Till skillnad från förra året vid samma tidpunkt vad det betydligt mer prat och liv i klassrummet. Ett kort besök i första års eleverna på samma program kände jag så mycket igen mig, ett fullt klassrum - knäpptyst - en tystad som ingen vågade bryta. Men vi männsikor är anpassningsbara och jag tror första års eleverna också har mer att säga varann nu efter en vecka.

 

Fler starter väntar i september, det där omtalade gymkortet ska införskaffas och jag ska faktiskt även gå till gymmet. Det är som många säger, det som är den svåra biten, men självklart måste även träningen göras för att ge resultat. Det är så sant det man säger - den bästa träningen är den som blir av.

 

Sammanfattningsvis är en nyttigare höst på gång och jag är lika exalterad nu som i mitten av augusti. Nu kör vi!

 

Detta citat utav Friedrich von Hagedorn får inleda detta inlägg. Det tog flera månader innan jag hamnade bakom en klumpig bärbar dator igen. Vilket i sin tur resulterade i att bloggen inte har kommit på tanke att öppnas. Efter en vistelse i Afrika och ett pågående sommarlov som inkluderar jobb, sol&bad samt uteserveringar har jag haft mina tankar på annat håll.

 

När första året på min utbildning fick sitt slut packades väskorna för att tillfälligt vara inneboende hos föräldrarna under sommaren. Vid den tidpunkten var en tanke med sommaren att i text få ned mina tankar om olika händelser i Afrika. Blocket med anteckningar ligger fortfarande nedpackat och jag tror faktiskt det kommer fortsätta vara så tills jag är tillbaks i min egen lägenhet i mitt egna lugn och mina egna tankar när sommaren nått sitt slut.

 

Detta inlägg var mest tänkt som en uppstart inför vad som komma skall - en höst där nya rutiner kommer att sättas i samband med att skolan börjar på nytt. Min kalender kommer att fyllas med både det ena och det andra. Inledningsvis ser jag den bästa starten för mig att genomgå en ny detox och därefter väntar ett sundare liv med både träning och en något mer planerad kost än den jag erbjudit mig själv under hela sommaren.

 

Att vara lycklig innefattar just att få vara den jag är och den jag vill vara för att fortsätta vara lycklig.

Är vårt liv en enda lång teaterföreställning med improviserade scener? Består scenerna av manus som skrivs efterhand beroende på vilken roll vi väljer att gestalta?

 

Om vi börjar från början, vi föds och vi apar efter andras beteenden. Med tiden försöker vi hitta vår plats i olika grupper, vilket till en början förslagsvis är i klassrummet, när den platsen är tagen och det är den roll både vi själva och andra räknar med att man ska anta när det är med denna grupp människor man umgås med. - En statistroll.

Inom klassen bildas i sin tur mindre grupper, i denna lilla gruppen är rollen inte nödvändigtvis den samma som i den stora gruppen. Kanske att man känner att man kan ta mer plats, klassens clowner befinner sig i en annan mindre grupp och nu är det kanske min tur att anta den rollen? - En statistroll.

 

Hur många roller spelar du i ditt liv?

 

Dotter-rollen, syster-rollen, kusin-rollen, släkting-rollen, bästa kompis-rollen, flickväns-rollen, klassrums-rollen, arbets-rollen, internet-rollen och alla de andra grupper av människor jag umgås med i olika sammanhang. Spelar jag verkligen en annorlunda roll i alla dessa grupper? Eller har jag roller som är samma vilket gör att jag kan dra ihop dessa grupper utan att hjärnan ska drabbas av en krock och inte vara säker på vilken av roller som passar just där och då?

 

Och åter till min internet-roll. Vem är jag i de ögon där en skärm är emellan och som aldrig träffat mig öga-mot-öga? Känner denna personen mig? Om vi skulle sprungit på varann på gatan, hade jag varit en främling då? Eller jag blir som en statist på scen då det tydligt framgår att jag spelar olika roller?

 

 

 

 

 

 

Går det att säga att man är kär i en stad? För i så fall är jag nog det.

Och att Helsingborgs stads hemsida innehöll så mycket hade jag ingen aning, varför har jag aldrig tidigare varit inne och läst?

Pågående arbete i skolan handlar om att fördjupa sig i sin hemkommun och skriva om dess hälsoarbete. Det öppnade verkligen upp mitt intresse och längtan efter att få komma ut i arbetslivet som folkhälsopedagog.

 

Lite tråkigt blir det allt att flytta ifrån denna fantastiska stad, men kanske att jag uppskattar den ännu mer när jag kommer på besök. Uppfylls stadens vision är det definitivt en stad att leva i, år 2035 - jag väntar med spänning och kommer följa din resa längs vägen.

 

Igår lämnade vi och låste om en tom lägenhet. Gustavs lägenhet som också har känts som mitt hem.

Många utav våra kapitel befinner sig just där, i en etta på fjärde våningen i Ängelholm. Hela tiden har vi vetat att lådor skulle fyllas och möbler staplas på hög i släp, men om släpen blev körda till samma adress eller olika beslutades i höstas när Gustav fick reda på att hans dröm snart skulle besannas. Hela tiden i tankarna har tankar om distansförhållande cirkulerat, två drömmar om framtiden som inte gick att skapa i samma ort.

Snart börjar jag ett nytt äventyr, vad som väntar är min nya nyckel till en dörr som döljer mitt nya hem. Min första egna lägenhet på 29kvm.

 Som en vän till mig så ledsamt sa under nyårsmiddagen: "Varför firar vi att 2013 snart är slut när detta året är så bra?".

 Tidigare har jag fått lära mig att man ska sluta när man är på topp och 2013 blev precis så, när jag blickar tillbaks på det gångna året gör jag det med ett leende på läpparna.

 Det var dags för förändring, något nytt att gå till om dagarna och något som utmanade mig mer och kunde visa mig en väg till vad jag verkligen vill göra i livet. Inför gymnasiet trodde jag mig veta vad resten av livet skulle erbjuda, men några år i branschen har fått mig att förstå att hotell&restaurang-yrket inte är min framtid.

 Ibland kanske det handlar om att vara på rätt ställe i livet när man får ett erbjudande. Och det var just där jag var i våras när en helt ny värld för mig öppnades och en bransch jag inte hade en susning om skulle locka mig började skriva sina första rader i ett nytt kapitel, jag såg en möjlighet till en förändring. Jag har tagit nya kliv i livet, utvidgat mina mål och drömmar samt öppnat dörrar jag inte ens till en början trodde mig ha nyckeln till. En bransch där jag hela tiden lär genom att göra, jag har mött så många fantastiska människor. Människor med en brinnande livsglädje för äntligen har de hittat jobbet där varje dag blir till en ny och ekorrhjulet är en minne blott, människor som precis som jag söker en förändring och ser möjligheten men också människor med energi som får mig att må bra. Jag står stolt kvar i upptäckarfasen, i höstas kom ännu en förändring. Den andra september stod dörren öppen till hus 17, sal 219 och mitt namn var ett av de som ropades upp av läraren. Äntligen hade jag hittat en utbildning som lockade mig till att åter sätta mig i skolbänken. Exakt vart utbildningen kommer att tag mig, vilka möjligheter som kommer att öppnas är än så länge skrivet i stjärnorna, men att veta att mitt huvudfokus kommer ligga i att främja hälsa får mig att brinna för de vägar jag funnit år 2013.

 Idag, i början av 2014 är jag där som får leendet på läpparna att bestå och gnistan i ögonen att tindra.

 

 

Tiden bara springer iväg, snart är denna november-månad förbi och vi tar klivet vidare från denna blåsande höst till något vi skåningar knappt kan kalla vinter.
Pågående kurs uppehåller mig med långa dagar och likaså denna ständiga pendling som visar mig okända delar av vårt landskap.
Ett betungande bagage är avsläppt, tentan som i stort sett hela klassen fasat för är gjord. Med hållna tummar går jag runt och hoppas på att turen kan hjälpa mig denna gång. Och det behövs för att få en extra dag av det jullov som inte ens existerar.
Denna helgen ska verkligen vara en helg, jag ska njuta, av att göra ingenting och för en festlig lördagkväll med mina vänner. Batterierna för kommande vecka ligger på laddning och snart är jag redo att ta in nya kunskaper och se mig om efter fler möjligheter!

Äntligen!

Ett delmål i målet är avklarat, detoxen är över och nu börjar nästa projekt mot en bättre hälsa.

Resultat har visat sig både på vågen och med måttband och det är inga mått som är här för att stanna. Varje dag har inte alltid varit rolig, mest för att jag gärna lagar mat och varierar den betydligt mer. Men hela tiden har jag mått bra och det är jag tacksam över.

Aldrig tidigare har jag gjort en detox och måste säga att det var kul att prova något nytt och när jag kroppsligt känner en förändring vet jag dessutom att den bidragit med något. Men imorgon ska jag få äta frukost i form av fast föda, det är nog faktiskt det jag mest sett fram emot (:

 

Promenaderna varje morgon har börjat bli till en vana, även om det lite tar emot att ta sig ut i vår höstvärld mår jag så bra när träningskläderna är på och den friska luften går att andas in. Imorse kändes det som att jag flög fram, denna detoxen börjar verkligen få mig piggare.

Promenaden dag 3 var inte mitt favoritögonblick, innan frukost och mindre mat än vad kroppen är van vid tar på en, men idag, dag 6, märkte jag en stor förändring.

Tre dagar kvar och jag vet att jag bara kommer att må bättre. De kilo och centimetrar som min kropp under denna tid har tappat ska snart få öka igen - utav bättre kost och regelbunda måltider följt utav träning.