baraelisabeth.blogg.se

Jag satt med ryggen emot fyra kursare som satt och diskuterade hur de uppfattade mig, vad jag gör om tio år och varför samt styrkor och utvecklingsområden. Sedan turades vi om. Det mest intressanta var hur rätt vi faktiskt tycktes uppfatta varandra även om de i gruppen inte är de jag tillbringat mest tid och tankar med. 

Saker som inte alltid har sagts tycktes ändå framgå tydligt som om det vore synligt på kroppen. Som en sak vi sa om/till en annan, hon berättade sedan att hon aldrig sagt den tanken till någon men vi lyckades ändå snappa upp det. Väldigt häftigt. Det som sades om mig, så skönt att jag upplevs så och det inte bara är så jag tror och hoppas jag verkar som. Skönt att mitt jag är just jag.

Som vi vidare diskuterade, idag är det så vanligt man speglas som någon annan eftersom det går att vinkla sig själv som man önskar ute på nätet, denna spegling är svårare i verkligheten. Och kanske att jag uppfattas annorlunda på nätet för de som inte känner mig? De ser ju inte hela mig, utan endast det jag väljer att dela med mig av. Vilket i dagsläget är mycket träning och mat, även om det speglar en del av mig så är det långt ifrån hela sanningen.

Tror denna uppgift är bra att göra på arbetsplatser (som den är tänkt på) men även inom klasser för att stärka gemenskapen. Utöver att jag verkligen insett hur jag ser på mina kursare har jag också fått en större inblick av mig själv. 

Mina framtidsutsikter stämde överens med vad den lilla gruppen tror sig om mig, att få det bekräftat gör en lite starkare. I grunden handlar mycket om att tro på sig själv för att lyckas, men att andra tror på en gör tanken till en närmre verklighet.