baraelisabeth.blogg.se

Sitter och pluggar hälsopsykologi, ett intressant ämne där jag känner igen mycket från verkliga livet. De sista raderna jag läste handlade om gråt, och det som fick mig att reagera är att vuxna aldrig gråter inför barn och barnen i sin tur blir uppfostrade att det är "barnsligt" att gråta. Varför är det så fel att visa känslor? Är detta något som är vanligt förekommande i alla kulturer eller det är också ett sånt där "typiskt svenskt" beteende, att vi alltid ska må bra och aldrig dela med oss av våra problem. Men kolla på samhället, hur många kan med sträckt rygg säga att de mår bra på alla plan mellan topp och tå, både det psykiska och fysiska? Ingen skråma och inga tankar som ligger och spökar i hjärnbalken..

Sant att gråt framkallar uppmärksamhet och empati, men också kan gråt resultera i en befrielse. Så vi borde sluta stänga in våra känslor. Har du något att gråta över - gör det. Dra till dig uppmärksamheten, visa att du är mänsklig och inte kan vara på hugget jämt. Och som med allt annat borde förändringar ske hos barnen, visa dom vad som är rätt och fel och att det kan vara rätt att gråta, om det så är att man behöver ta till gråt för att kunna resa sig upp och stå på egna ben igen.