baraelisabeth.blogg.se

En sådan sak gjorde jag idag. Jag valde att ta steget utanför min komfort-zon. Göra just det som kommer ge mig det där lilla extra och höja mig som människa.

Strax innan presentationen skulle äga rum fick jag en liten dip, allt fler namn som in i det sista tvingades att avboka. Energin till att faktiskt köra sjönk drastiskt, men samtidigt hade jag bestämt mig och där var ju de människor som faktiskt planerat denna måndags kväll utifrån att lyssna på mig kl. 19.00.

Så precis som bestämt tog jag mig till lokalen för att i god tid få ordning på projektor och dator. Jag och teknik - nej, det går ju aldrig som planerat. Allting gick igång, tack och lov, men presentationen ville inte visa korrekta färger. Ur färgsynpunkt visades presentationen något kallare än vanligt, men budskapet gick fram. Det var ju ändå inte det viktigaste. Det viktigaste var min prestation, att inte prata för fort och att nå ut med de viktigaste punkterna. Samt att göra det hela med en glimt i ögat och att orden är mina. Och jag kom över alla dessa områdena och känner mig nöjd med dagens insats. Det handlar om att våga och att göra det jag innerst inne känner en vilja och motivation för. Då blir det som bäst.

Det var längesedan jag kände så här, men på ett sätt är det skönt - det visar att jag är på gång!

I samband med att min detox slutade i tisdags har jag sedan dess ökat dosen träning lite, och vad händer? Jo, kroppen reagerar med träningsvärk. Inte för att det var oväntat, men upptäckten av hur mycket av mitt aktiva jag som försvunnit sedan jag var aktiv senast är nästintill skrämmande. Trots min träningsvärk efter hemmagym (eller vad vi ska välja att kalla det med endast mig själv i mitten av lägenheten) tog jag mig ut mellan skurarna igår och införskaffade det där gymkortet, de hade ju specialerbjudande och då har en ekonomisk student inte tid att vänta :)

Första passet har inte blivit av än, utan jag väntar med det tills morgondagen för att kunna köra lite fredagsmys under förmiddagen - och samtidigt se lite vad gymmet går för och har att erbjuda.

 

 

Min råsaftcentrifug har nu också haft sin premiär, en mix på äpple, ananas, citron och ingefära blev startskottet igår och idag blev det en variant på motötter, citron, ingefära och äpple. Jag är nöjd, den kommer flitigt att användas, perfekt som ett mini-mellanmål för att få en ny energiboost. Och det är ju aldrig fel, eller hur?

 

 

Går det att säga att man är kär i en stad? För i så fall är jag nog det.

Och att Helsingborgs stads hemsida innehöll så mycket hade jag ingen aning, varför har jag aldrig tidigare varit inne och läst?

Pågående arbete i skolan handlar om att fördjupa sig i sin hemkommun och skriva om dess hälsoarbete. Det öppnade verkligen upp mitt intresse och längtan efter att få komma ut i arbetslivet som folkhälsopedagog.

 

Lite tråkigt blir det allt att flytta ifrån denna fantastiska stad, men kanske att jag uppskattar den ännu mer när jag kommer på besök. Uppfylls stadens vision är det definitivt en stad att leva i, år 2035 - jag väntar med spänning och kommer följa din resa längs vägen.

 

 Som en vän till mig så ledsamt sa under nyårsmiddagen: "Varför firar vi att 2013 snart är slut när detta året är så bra?".

 Tidigare har jag fått lära mig att man ska sluta när man är på topp och 2013 blev precis så, när jag blickar tillbaks på det gångna året gör jag det med ett leende på läpparna.

 Det var dags för förändring, något nytt att gå till om dagarna och något som utmanade mig mer och kunde visa mig en väg till vad jag verkligen vill göra i livet. Inför gymnasiet trodde jag mig veta vad resten av livet skulle erbjuda, men några år i branschen har fått mig att förstå att hotell&restaurang-yrket inte är min framtid.

 Ibland kanske det handlar om att vara på rätt ställe i livet när man får ett erbjudande. Och det var just där jag var i våras när en helt ny värld för mig öppnades och en bransch jag inte hade en susning om skulle locka mig började skriva sina första rader i ett nytt kapitel, jag såg en möjlighet till en förändring. Jag har tagit nya kliv i livet, utvidgat mina mål och drömmar samt öppnat dörrar jag inte ens till en början trodde mig ha nyckeln till. En bransch där jag hela tiden lär genom att göra, jag har mött så många fantastiska människor. Människor med en brinnande livsglädje för äntligen har de hittat jobbet där varje dag blir till en ny och ekorrhjulet är en minne blott, människor som precis som jag söker en förändring och ser möjligheten men också människor med energi som får mig att må bra. Jag står stolt kvar i upptäckarfasen, i höstas kom ännu en förändring. Den andra september stod dörren öppen till hus 17, sal 219 och mitt namn var ett av de som ropades upp av läraren. Äntligen hade jag hittat en utbildning som lockade mig till att åter sätta mig i skolbänken. Exakt vart utbildningen kommer att tag mig, vilka möjligheter som kommer att öppnas är än så länge skrivet i stjärnorna, men att veta att mitt huvudfokus kommer ligga i att främja hälsa får mig att brinna för de vägar jag funnit år 2013.

 Idag, i början av 2014 är jag där som får leendet på läpparna att bestå och gnistan i ögonen att tindra.

 

 

Det handlar om att bestämma sig.

Och bara du kan bestämma något som du vill klara.

En förändrig - en division eller addition av något i ditt liv.

Bara du vill, tror och kan så klarar du det, men även om du verkligen måste.

 

Ikväll lyssnade jag på en föreläsning med Annie Seel, en väldigt stark och inspirerande kvinna. Hon nämnde så mycket tankvärt att jag mer än gärna delar med mig. Vad är en spunk?

Tankarna går tillbaks till Pippi Långstrump, det var ju precis det hon letade efter. Något man först vet vad det är när man hittar det. Kanske är det så med den passion vi hittar i livet. Inte förrän vi hittat vår passion vet vi att det är vår passion. Därför kan jag tycka det är dumt att tacka nej till något man inte har någon kunskap eller erfarenhet av. Som vi alla hört så många gånger förr om att det är bättre att ångra det som aldrig provades än ångra att långt senare ångra att man inte tog det där erbjudandet man fick. Eller som Annie namngav sin föreläsning "Ingen minns en fegis".

Annie började med roadracing i tonåren och tävlar med motorcykel sedan 2001. Hon har genomfört 15 ökenrace trots som också resulterat i många kroppsliga skador. Men hon hade hittat sin passion och älskar det hon gör. Passion är det viktiga - då kommer även resultaten.