"Förlåt för att jag finns"
Att åka buss eller att överhuvudtaget vistas bland människor sätter mig många gånger i samma tankegång. Vi är individer som är fullt utvecklade till att göra både det ena och det andra, men ändå verkar det vara många som hela tiden känner sig till besvär och att de är ivägen. Som exempel, den korta bussresan hem från centrum idag. Sitter du på sätet längst in och någon sitter sidanom, är det inte trevligare att säga något så lite som "ursäkta" än att försöka knuffa sig ut, eller om du så bara ska gå förbi någon. Det är okej att prata, just för att det är mer än okej att du finns!
För ett bra tag sedan när "Tina på besök" visades på tv besökte hon Glenn Strömberg i Italien. Och vad han då pratade om glömmer jag aldrig: Den bästa människan borde vara en kombination av en svensk och en italienare. Det svensken är dålig på är italienaren bra på och vice versa. Svensken är duktig på att hålla det de sagt att de ska göra, de har punktlighet, trovärdighet, ärligheten och tänker väldigt mycket på morgondagen. En italienare har mer inlevelse, är mystisk i tillvaron, provar det som kan vara farligt men kul att prova och tänker inte lika mycket på morgondagen.
Jag tycker Glenn har ett bra sätt där att tänka, vi blir som bäst när vi kompleterar varandra.
Ett annat exempel är den lista som emellanåt cirkulerar på internet, "en lektion i svenska", där de visar skillnaderna i tal mellan engelskmän och oss svenskar. Det värsta är att den listan stämmer överrens med verkligheten lite för bra.
Vad jag inte riktigt begriper är att vi är ett väldigt mångkulturellt samhälle, men många fortsätter att leva i samma gamla hjulspår. Det gamla talesättet som alltid nämndes i skolan "Behandla andra som du själv vill bli behandlad", ha det i åtankarna. Inte önskar väl du att någon knuffar sig förbi dig när de vill förbi? Då gör man inte det mot andra heller. Prata, le - le mot hela världen för att du är just den du är och gå inte och göm dig som att du ber om ursäkt för att du finns.
Helsingborg
Går det att säga att man är kär i en stad? För i så fall är jag nog det.
Och att Helsingborgs stads hemsida innehöll så mycket hade jag ingen aning, varför har jag aldrig tidigare varit inne och läst?
Pågående arbete i skolan handlar om att fördjupa sig i sin hemkommun och skriva om dess hälsoarbete. Det öppnade verkligen upp mitt intresse och längtan efter att få komma ut i arbetslivet som folkhälsopedagog.
Lite tråkigt blir det allt att flytta ifrån denna fantastiska stad, men kanske att jag uppskattar den ännu mer när jag kommer på besök. Uppfylls stadens vision är det definitivt en stad att leva i, år 2035 - jag väntar med spänning och kommer följa din resa längs vägen.
Hejdå lägenhet.
Igår lämnade vi och låste om en tom lägenhet. Gustavs lägenhet som också har känts som mitt hem.
Många utav våra kapitel befinner sig just där, i en etta på fjärde våningen i Ängelholm. Hela tiden har vi vetat att lådor skulle fyllas och möbler staplas på hög i släp, men om släpen blev körda till samma adress eller olika beslutades i höstas när Gustav fick reda på att hans dröm snart skulle besannas. Hela tiden i tankarna har tankar om distansförhållande cirkulerat, två drömmar om framtiden som inte gick att skapa i samma ort.
Snart börjar jag ett nytt äventyr, vad som väntar är min nya nyckel till en dörr som döljer mitt nya hem. Min första egna lägenhet på 29kvm.
återblick 2013
Som en vän till mig så ledsamt sa under nyårsmiddagen: "Varför firar vi att 2013 snart är slut när detta året är så bra?".
Tidigare har jag fått lära mig att man ska sluta när man är på topp och 2013 blev precis så, när jag blickar tillbaks på det gångna året gör jag det med ett leende på läpparna.
Det var dags för förändring, något nytt att gå till om dagarna och något som utmanade mig mer och kunde visa mig en väg till vad jag verkligen vill göra i livet. Inför gymnasiet trodde jag mig veta vad resten av livet skulle erbjuda, men några år i branschen har fått mig att förstå att hotell&restaurang-yrket inte är min framtid.
Ibland kanske det handlar om att vara på rätt ställe i livet när man får ett erbjudande. Och det var just där jag var i våras när en helt ny värld för mig öppnades och en bransch jag inte hade en susning om skulle locka mig började skriva sina första rader i ett nytt kapitel, jag såg en möjlighet till en förändring. Jag har tagit nya kliv i livet, utvidgat mina mål och drömmar samt öppnat dörrar jag inte ens till en början trodde mig ha nyckeln till. En bransch där jag hela tiden lär genom att göra, jag har mött så många fantastiska människor. Människor med en brinnande livsglädje för äntligen har de hittat jobbet där varje dag blir till en ny och ekorrhjulet är en minne blott, människor som precis som jag söker en förändring och ser möjligheten men också människor med energi som får mig att må bra. Jag står stolt kvar i upptäckarfasen, i höstas kom ännu en förändring. Den andra september stod dörren öppen till hus 17, sal 219 och mitt namn var ett av de som ropades upp av läraren. Äntligen hade jag hittat en utbildning som lockade mig till att åter sätta mig i skolbänken. Exakt vart utbildningen kommer att tag mig, vilka möjligheter som kommer att öppnas är än så länge skrivet i stjärnorna, men att veta att mitt huvudfokus kommer ligga i att främja hälsa får mig att brinna för de vägar jag funnit år 2013.
Idag, i början av 2014 är jag där som får leendet på läpparna att bestå och gnistan i ögonen att tindra.
