baraelisabeth.blogg.se

Verkligen ett bra program med Malou efter tio som pågår just nu. De belyser delar av det problem som jag ofta går och grublar över - denna kamp mellan oss kvinnor.

 

- Varför pågår denna ständiga tävlan?

- Varför väljer så många att klanka ner på varann?

 

Malou har precis haft två gäster på plats, en bloggande mamma och en bloggande pappa. och deras syn på föräldrarskapet - hur deras texter blir bemötta och hur det faktiskt ser ut runt om i sociala medier. Intervjun börjar med att de visar upp kränkande kommentarer ifrån andras mamma bloggar, hur andra kvinnor klankar ner i deras sätt att tänka. Hur är man den perfekta mamman? Pappan i studion menar mer på att han får klapp på axeln för att han ser efter sitt barn medan mammans blogg-inlägg får kritisk respons. Hur kan det fortfarande vara så när Sverige menar på att vara ett jämlikt samhälle? Det är inte jämlikt, inte på långa vägar och med den utveckling som går att skåda inser man verkligen hur långt kvar vi har av detta så kallade jämlika samhälle...

 

Men för att återgå till den tävlan som finns kvinnor emellan, jag är med i en tjej-grupp på facebook. och många gånger blir jag arg. Arg över den ständiga tävlan som råder på gruppens sida, grundtanken med gruppen var att vi tjejer ska stödja varandra i detta kränkande samhälle, men istället får de inlägg om selfie-trådar mest uppmärksamhet. Och har en lagt upp med hur långt hår hon har känner en annan att "detta kan jag toppa" och så fortsätter den osynliga tävling. Och samma tankesätt belyses i Malous program, där är alltid någon annan kvinna som är bättre, vet bättre och anser sig ha rätten att påpeka detta, i skrift - Varför?

 

Jag satt med ryggen emot fyra kursare som satt och diskuterade hur de uppfattade mig, vad jag gör om tio år och varför samt styrkor och utvecklingsområden. Sedan turades vi om. Det mest intressanta var hur rätt vi faktiskt tycktes uppfatta varandra även om de i gruppen inte är de jag tillbringat mest tid och tankar med. 

Saker som inte alltid har sagts tycktes ändå framgå tydligt som om det vore synligt på kroppen. Som en sak vi sa om/till en annan, hon berättade sedan att hon aldrig sagt den tanken till någon men vi lyckades ändå snappa upp det. Väldigt häftigt. Det som sades om mig, så skönt att jag upplevs så och det inte bara är så jag tror och hoppas jag verkar som. Skönt att mitt jag är just jag.

Som vi vidare diskuterade, idag är det så vanligt man speglas som någon annan eftersom det går att vinkla sig själv som man önskar ute på nätet, denna spegling är svårare i verkligheten. Och kanske att jag uppfattas annorlunda på nätet för de som inte känner mig? De ser ju inte hela mig, utan endast det jag väljer att dela med mig av. Vilket i dagsläget är mycket träning och mat, även om det speglar en del av mig så är det långt ifrån hela sanningen.

Tror denna uppgift är bra att göra på arbetsplatser (som den är tänkt på) men även inom klasser för att stärka gemenskapen. Utöver att jag verkligen insett hur jag ser på mina kursare har jag också fått en större inblick av mig själv. 

Mina framtidsutsikter stämde överens med vad den lilla gruppen tror sig om mig, att få det bekräftat gör en lite starkare. I grunden handlar mycket om att tro på sig själv för att lyckas, men att andra tror på en gör tanken till en närmre verklighet.

Jag vet inte om det är ett typiskt buss-fenomen, men vad har hänt med artigheten och det sunda förnuftet? Alla betalar samma pris för att åka med (skillnad på barn och vuxen i och för sig) och självklart borde alla ha samma rättigheter, i mån av plats såklart. Men att vuxna människor sätter sig på det yttre sätet och inte flyttar sig när många står upp - det är inte acceptabelt! Man ska inte behöva fråga om man får sitta på sätet sidanom, det är underförstått. Och likväl de som väljer att ha sin väska på sätet intill, betalar du en sittplats för din handväska/ryggsäck? Knappast.

Berömmelse och en klapp på axeln vill jag däremot ge de individer som ger en komplimang bara för att de vill! Som idag på jobb, en kvinna som har varit och fikat och därefter kommit tillbaks för att be om att få sin vatten uppfylld, hon säger till mig att hon satt och kollade på mitt arbete under tiden hon fikade och berömde hur glad och positiv jag var mot allt och alla - och att arbetet därmed måste bli roligare för mig och att de som kommer dit uppskattar fikan lite extra. Tack för att du gav mig denna dag det där lilla extra, det där som får mig att stråla ännu mer.

Mer berömmelse, sunt förnuft och artighet till dina medmännsikor, tack!

Ingens liv går i rak linje snett uppåt. Och inte heller ens kärriär, vi stöter hela tiden i livet på problem som skapar oförutsedda kurvor.

Som ung frågar vi oss själv vad vi vill bli som stor. Alternativen är många och så väl svaren. Många gånger är svaren också olika vid olika tidpunkter i livet. En sak som är säker är att det är bra att drömma, men när är det läge att ta sin dröm till verklighet? För det är ju så, ingen dröm är för stor och ingen dröm är omöjlig - så länge man väljer att tro på sig själv.

Att ha den tro på sig själv är steg 1 gällande framgång. Ibland måste man till och med våga gå emot normen och rent ut sagt följa magkänslan. Vi svenskar har dessvärre en stor (o)vana att inte vilja eller våga sticka ut. Men vad har Jante med mitt liv att göra?

Jag har tagit ett steg ut i vad många skulle kalla det okända. Kvar på jorden har jag båda mina fötter medan drömmar om framtiden skenar iväg för att visa den riktning jag är på väg emot. Men vad gör det? En del av barnasinnet anser jag därmed vara kvar, det är vi "barn" som vågar tänka stort och inte är rädda för att göra det.

Men som tidigare nämnt, den linjen går nog aldrig i perfekt linje snett uppåt, men vägen dit kan vara intressant för det. Motgångar möter medgångar och vice versa. Måtgångar gör oss starkare och medgångar är riktning mot framgång. Skulle man därför kunna säga att den som stött på mest motgångar också blir mest framgångsrik?

Sagt med detta är att ibland måste vi våga lyssna på oss själva istället för att låta andra påverka oss. Jag vet vart jag är på väg, vet du?

 

 

Sitter och pluggar hälsopsykologi, ett intressant ämne där jag känner igen mycket från verkliga livet. De sista raderna jag läste handlade om gråt, och det som fick mig att reagera är att vuxna aldrig gråter inför barn och barnen i sin tur blir uppfostrade att det är "barnsligt" att gråta. Varför är det så fel att visa känslor? Är detta något som är vanligt förekommande i alla kulturer eller det är också ett sånt där "typiskt svenskt" beteende, att vi alltid ska må bra och aldrig dela med oss av våra problem. Men kolla på samhället, hur många kan med sträckt rygg säga att de mår bra på alla plan mellan topp och tå, både det psykiska och fysiska? Ingen skråma och inga tankar som ligger och spökar i hjärnbalken..

Sant att gråt framkallar uppmärksamhet och empati, men också kan gråt resultera i en befrielse. Så vi borde sluta stänga in våra känslor. Har du något att gråta över - gör det. Dra till dig uppmärksamheten, visa att du är mänsklig och inte kan vara på hugget jämt. Och som med allt annat borde förändringar ske hos barnen, visa dom vad som är rätt och fel och att det kan vara rätt att gråta, om det så är att man behöver ta till gråt för att kunna resa sig upp och stå på egna ben igen.

 

 

Det här med att märka ord... Under dagens träff för grupparbetet i skolan spårade jag ur lite med andra funderingar från vårt egentliga samtalsämne.

Det är ju skillnad på det här med student och elev, något som vår lärare noga påpekat till de som råkat säga fel sedan skolan drog igång igen efter sommaren. Men vad är då skillnaden? Med en kort förklaring, som elev bidrar läraren till att du ska lära dig något, som student däremot bidrar du själv till att lära och att utvecklas.

Och detta är ju självklart, men om vi då drar detta steget längre:

Under grundskolan och gymnasiet är vi elever, men ändå är det studenten vi tar när vi klarat av de åren? Hur kan vi ta studenten innan vi ens varit studenter? Det är ju som att få sitt körkort innan man klarat det.

Och efter att vi varit studenter tar vi examen.

Ännu en koppling till det välkända: "För jag har tagit studenten". (Detta är lättare att beskriva i talform, det beror på var du väljer att lägga betoningen) men vadå att du har tagit studenten, tagit som i någon form av kidnappning då? Och om vi nu ska ändra på ordet att det inte är studenten vi tagit efter de tunga grundskole och gymnasieåren utan i annat fall kanske det är eleven vi har tagit?! Det sista med kidnappning är egentligen inget att skämta om men ni förstår min tankegång?

 

För det första borde det vara att använda ordet studenten i det sammanhanget, och för det andra kan kopplingen till tagit resultera i något helt annat.

Bild från min student -09.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Är vårt liv en enda lång teaterföreställning med improviserade scener? Består scenerna av manus som skrivs efterhand beroende på vilken roll vi väljer att gestalta?

 

Om vi börjar från början, vi föds och vi apar efter andras beteenden. Med tiden försöker vi hitta vår plats i olika grupper, vilket till en början förslagsvis är i klassrummet, när den platsen är tagen och det är den roll både vi själva och andra räknar med att man ska anta när det är med denna grupp människor man umgås med. - En statistroll.

Inom klassen bildas i sin tur mindre grupper, i denna lilla gruppen är rollen inte nödvändigtvis den samma som i den stora gruppen. Kanske att man känner att man kan ta mer plats, klassens clowner befinner sig i en annan mindre grupp och nu är det kanske min tur att anta den rollen? - En statistroll.

 

Hur många roller spelar du i ditt liv?

 

Dotter-rollen, syster-rollen, kusin-rollen, släkting-rollen, bästa kompis-rollen, flickväns-rollen, klassrums-rollen, arbets-rollen, internet-rollen och alla de andra grupper av människor jag umgås med i olika sammanhang. Spelar jag verkligen en annorlunda roll i alla dessa grupper? Eller har jag roller som är samma vilket gör att jag kan dra ihop dessa grupper utan att hjärnan ska drabbas av en krock och inte vara säker på vilken av roller som passar just där och då?

 

Och åter till min internet-roll. Vem är jag i de ögon där en skärm är emellan och som aldrig träffat mig öga-mot-öga? Känner denna personen mig? Om vi skulle sprungit på varann på gatan, hade jag varit en främling då? Eller jag blir som en statist på scen då det tydligt framgår att jag spelar olika roller?

 

 

 

 

 

 

Att åka buss eller att överhuvudtaget vistas bland människor sätter mig många gånger i samma tankegång. Vi är individer som är fullt utvecklade till att göra både det ena och det andra, men ändå verkar det vara många som hela tiden känner sig till besvär och att de är ivägen. Som exempel, den korta bussresan hem från centrum idag. Sitter du på sätet längst in och någon sitter sidanom, är det inte trevligare att säga något så lite som "ursäkta" än att försöka knuffa sig ut, eller om du så bara ska gå förbi någon. Det är okej att prata, just för att det är mer än okej att du finns!

 

Det handlar om att bestämma sig.

Och bara du kan bestämma något som du vill klara.

En förändrig - en division eller addition av något i ditt liv.

Bara du vill, tror och kan så klarar du det, men även om du verkligen måste.

 

Ikväll lyssnade jag på en föreläsning med Annie Seel, en väldigt stark och inspirerande kvinna. Hon nämnde så mycket tankvärt att jag mer än gärna delar med mig. Vad är en spunk?

Tankarna går tillbaks till Pippi Långstrump, det var ju precis det hon letade efter. Något man först vet vad det är när man hittar det. Kanske är det så med den passion vi hittar i livet. Inte förrän vi hittat vår passion vet vi att det är vår passion. Därför kan jag tycka det är dumt att tacka nej till något man inte har någon kunskap eller erfarenhet av. Som vi alla hört så många gånger förr om att det är bättre att ångra det som aldrig provades än ångra att långt senare ångra att man inte tog det där erbjudandet man fick. Eller som Annie namngav sin föreläsning "Ingen minns en fegis".

Annie började med roadracing i tonåren och tävlar med motorcykel sedan 2001. Hon har genomfört 15 ökenrace trots som också resulterat i många kroppsliga skador. Men hon hade hittat sin passion och älskar det hon gör. Passion är det viktiga - då kommer även resultaten.

Alla gör vi våra egna val och vi fortsätter göra våra egna val trots varningstexter och vetenskapliga bevis. På cigarettpaket idag ser vi varningstexter om dess konsekvenser, texten blir läst och informationen läggs någonstans bak i minnet. Vill en rökare ha sin cigarett tänker hon precis såhär och tänder sin pinne.

 

Hur hade du tänkt kring ditt köp av coca-cola eller andra sockerhaltiga-drycker? Förmodligen precis likadant, vi läser, vi tänker och vi spar på informationen. Informationen känns så långt borta, ibland funkar även vi vuxna precis som barn. Vi behöver veta den information som vi kan ta på, inte den information som känns så långt borta. Ett val som gör en glad i nuet är många gånger de val vi faktiskt gör.

 

Så med eller utan varningskylt på läskflaskan kommer läsk fortfarande vara en storsäljande dryck, men kanske att man tänkt till en eller två gånger först och kanske inte varje gång spenderar dessa pengar. Men var går gränsen? Hur många produkter ska vi sätta varningsskyltar/informationsskyltar på? Ska vi ens göra det?

 

Ovan har ni läst kort om mina teorier, vad anser du - tänk till och kom gärna med dina egna ord och synpunkter.