baraelisabeth.blogg.se

Ingens liv går i rak linje snett uppåt. Och inte heller ens kärriär, vi stöter hela tiden i livet på problem som skapar oförutsedda kurvor.

Som ung frågar vi oss själv vad vi vill bli som stor. Alternativen är många och så väl svaren. Många gånger är svaren också olika vid olika tidpunkter i livet. En sak som är säker är att det är bra att drömma, men när är det läge att ta sin dröm till verklighet? För det är ju så, ingen dröm är för stor och ingen dröm är omöjlig - så länge man väljer att tro på sig själv.

Att ha den tro på sig själv är steg 1 gällande framgång. Ibland måste man till och med våga gå emot normen och rent ut sagt följa magkänslan. Vi svenskar har dessvärre en stor (o)vana att inte vilja eller våga sticka ut. Men vad har Jante med mitt liv att göra?

Jag har tagit ett steg ut i vad många skulle kalla det okända. Kvar på jorden har jag båda mina fötter medan drömmar om framtiden skenar iväg för att visa den riktning jag är på väg emot. Men vad gör det? En del av barnasinnet anser jag därmed vara kvar, det är vi "barn" som vågar tänka stort och inte är rädda för att göra det.

Men som tidigare nämnt, den linjen går nog aldrig i perfekt linje snett uppåt, men vägen dit kan vara intressant för det. Motgångar möter medgångar och vice versa. Måtgångar gör oss starkare och medgångar är riktning mot framgång. Skulle man därför kunna säga att den som stött på mest motgångar också blir mest framgångsrik?

Sagt med detta är att ibland måste vi våga lyssna på oss själva istället för att låta andra påverka oss. Jag vet vart jag är på väg, vet du?

 

 

Sitter och pluggar hälsopsykologi, ett intressant ämne där jag känner igen mycket från verkliga livet. De sista raderna jag läste handlade om gråt, och det som fick mig att reagera är att vuxna aldrig gråter inför barn och barnen i sin tur blir uppfostrade att det är "barnsligt" att gråta. Varför är det så fel att visa känslor? Är detta något som är vanligt förekommande i alla kulturer eller det är också ett sånt där "typiskt svenskt" beteende, att vi alltid ska må bra och aldrig dela med oss av våra problem. Men kolla på samhället, hur många kan med sträckt rygg säga att de mår bra på alla plan mellan topp och tå, både det psykiska och fysiska? Ingen skråma och inga tankar som ligger och spökar i hjärnbalken..

Sant att gråt framkallar uppmärksamhet och empati, men också kan gråt resultera i en befrielse. Så vi borde sluta stänga in våra känslor. Har du något att gråta över - gör det. Dra till dig uppmärksamheten, visa att du är mänsklig och inte kan vara på hugget jämt. Och som med allt annat borde förändringar ske hos barnen, visa dom vad som är rätt och fel och att det kan vara rätt att gråta, om det så är att man behöver ta till gråt för att kunna resa sig upp och stå på egna ben igen.